Gruppdynamik

Inom det system-psykodynamiska perspektivet uppfattas gruppdynamik, eller med ett bredare uttryck social dynamik, som något som framförallt drivs av omedvetna krafter. Denna dynamik kan ha sina rötter i flera olika källor, men två av de viktigaste är det som handlar om gruppens uppgift, och det som har att göra med spänningen mellan att vara invidid och att vara del i en grupp.

Gruppens uppgift påverkar gruppdynamiken

Gruppens uppgift är inte bara något som man organiserar sig kring och som är fokus för uppmärksamhet och arbete, utan är också något som tenderar att spela stor roll för gruppdynamiken (Bion, 1961). Alla uppgifter innebär i någon mening en risk och en fara (Hirschhorn, 1999). De faror som finns i verkliga uppgifter kan vara men behöver inte vara stora, utan det handlar om att de känns, och väcker vissa reaktioner. Det kan handla om att uppgiften verkar svår, och väcker rädsla för att misslyckas, eller att den är komplex/komplicerad, och väcker förvirring (och rädsla att förlora sig, förlora orientering, drunka, bli bortsvept), eller att den innehåller konkurrens, och väcker rädsla för att förlora och fantasier om eget och andras våld etc. Den kan också vara fysiskt farlig. Den kan slutligen ha reella konsekvenser som är obehagliga, som t ex att om man misslyckas kan företaget gå dåligt, och personal bli tvugna att förlora arbeten etc. Inom vård och omsorg är det människors liv man arbetar med, och ett misslyckande kan innebära att någon blir skadad eller t o m dör. Konsekvenserna är reella, och därmed skrämmande.

Eftersom den här sortens känslor är besvärliga, eftersom allför stor upptagenhet med dem kan försvåra själva arbetet (om man t ex blir förlamad av oro), tenderar grupper att i större eller mindre grad försvara sig emot dem (Heinskou & Visholm, 2005). Det centrala sättet att försvara sig är att gruppen mer eller mindre släpper greppet om realiteten och framförallt, om uppgiften, och ersätter den med en fantiserad uppgift (Bion, 1961; HIrschhorn, 1990). Gruppen börjar agera ”som om”.

Gruppmedlem eller individ?

En annan källa till gruppdynamik är spänningen mellan mig som enskild och mig som gruppmedlem (Heinskou & Visholm, 2005; Hirschhorn, 1990). Dynamiken berör vilka delar av mig som ingår i gruppen, och på vilket sätt gruppmedlemmarna relaterar till varandra. Det kan vara ytterst hotfullt att ingå i en grupp, eftersom det innebär att förlora en del av sin individualitet. Att ingå i ett socialt system innebär att vara en del av det, och då hotar ångesten över att man förlorar sig själv och sin kontroll. Att å andra sidan inte ingå innebär en ensamhet, ett utanförskap.

Mycket av det som sker i en grupp kan förstås som att man hanterar denna spänning. Man spjärnar emot att ingå i gruppens skeende, att ockuperas av känslor som hör till gruppen, att inte kunna göra precis som man själv vill.

Att ingå i en grupp innebär att ha och utveckla relationer till de andra medlemmarna. Här kommer frågor om att tycka om eller tycka illa om varandra in. Intimitet är både en möjlighet och ett hot. Vad kommer att hända om man kommer närmare sina medarbetare? Kommer jag att förlora mina gränser, bli förälskas, göra ”dumma saker”? Eller kommer det att bli konflikt, där jag kommer att bli slaktad, eller behöva slakta för att skydda mig själv? Eller helt trycka ner min egen känsla för att inte bli utestängd? Det finns en mängd obehagliga möjligheter, som utgör de blindskär mellan vilka vi navigerar, och mellan vilka vi förhandlar fram en färdväg. Här kan man tala om det relationella systemet, till skillnad mot det instrumentella eller uppgiftsrelaterade systemet. Dessa två har olika typer av logik, och behöver hela tiden balanseras och koordineras.

Grundantagandetillstånd

Inom det system-psykodynamiska perspektivet talar man om grundantaganden (Bion, 1961), som innebär att gruppen drivs av sin omedvetna dynamik att ersätta den uppgift man har med en annan, fantiserad, uppgift, som i någon mening befriar gruppen från de rädslor och den ångest som väcks. Man kan säga att grundantaganden handlar om att det relationella systemet tar överhanden, och det instrumentella systemet tonas ner för att ersättas med ett fantiserat system, men med sin grund i det relationella och omedvetna, dvs i gruppmedlemmarnas omedvetna rädslor och lustar.

En konsekvens av detta är att det fantiserade systemet, grundantagandena, kännetecknas av att man ”vet”. Man är inte nyfiken, man undersöker inte, och man utmanar inte på ett konstruktivt vis. Ett sätt som man kan försöka hantera rädslan och ångesten inför att förlora sin självständighet och kontroll, är att kontrollera andra. Detta får ofta andra att antingen spjärna emot, mobilisera en motkandidat, låta en konflikt dominera gruppen. Två personer kämpar då om vem som ska kontrollera gruppen, medan de andra betraktar, och försjunker i ett mer eller mindre behagligt, mer eller mindre distanserat, beroende.

Man talar ofta om tre centrala grundantaganden:

  • Beroende
  • Parbildning
  • Kamp/flykt

Varför ska man intressera sig för gruppdynamik?

Vad har då detta lite deprimerade och negativt tonade perspektiv för betydelse i arbetet och i livet? - Att tänka och prata om att man ingår i och är en del av ett större system innebär ofta en utmaning mot just den individualitet som vi värderar så högt. Vad är då poängen med att nedvärdera detta?

  • Dessa system finns, och genom att öka vår förmåga att se dem, så kan vi bibehålla vår känsla av individualitet och handlingskraft, men SAMTIDIGT känna hur vi blir till brickor i större spel.
  • Genom att sluta spjärna emot krafter som är mycket större än vår egen individuella handlingskraft, kan energi frigöras för realistiska handlingar. Metaforen är att segla – att försöka använda den vind som är, snarare än att försöka agera som om det är man själv som ”kör” båten.
  • Genom att erfara, begreppssätta och reflektera över denna sociala dynamik ökas vår tolerans för den, och därmed just vår förmåga att bibheålla vår individuella handlingskraft.
  • Genom att bli bättre på att orientera oss i dynamiken är det lättare att få kontakt med, och kunna hitta rimliga sätt att avända, vår handlingskraft – utan att den tas i bruk för andra dynamiska krafter (jfr kamp- flykt)
  • Att orientera sig i den sociala dynamiken innebär att öka förmågan att se den verkliga uppgiften. Därmed blir vi effektivare i arbete OCH relationer.
  • Att orientera sig i den sociala dynamiken innebär att öka sin förmåga att vara i kontakt med sin egen nyfikenhet, sin förmåga att undersöka vart man är på väg, och att utmana de föreställningar som dominerar och de påståenden som kommer att styra.

Att kunna erfara och observera social dynamik förutsätter att man kan observera hur man själv är en del i gruppen eller systemet, och hur systemet agerar icke-instrumentellt. Det är två saker som kännetecknar detta seende:

  • Förmågan att låta sig ockuperas och engageras av gruppskeenden, låta sig “användas“ av gruppen, utan att kämpa emot detta, och samtidigt observera att det sker. Detta innebär att man har ett “inre“ observerande jag, som med värme kan betrakta vad som sker med det agerande och deltagande jaget. Detta observerande själv intresserar sig för hur saker känns, hur man säger dumma saker, hur det man säger får helt andra konsekvenser och funktioner än man avsåg, och som INTE argumenterar för vad det var man medvetet avsåg eller menade. Det är ett observerande jag som finner viss lust i att betrakta de tokigheter och galenskaper som man deltar i (med liv och lust).

  • Förmågan att beskriva det som sker utan att tolka det enbart som instrumentellt agerande. Detta är ett i hög grad metaforiskt tänkande. Det handlar om att beskriva det som sker “som om“ gruppen eller man själv höll på med nåt visst, utan att ständigt vara tvungen att hålla fast vid den instrumentella ytan. Dynamik är på en annan nivå.

Förmågan att uppleva reflektera över den sociala dynamiken öppnar för möjlighter att i större grad välja hur man handlar (Diamond & Allcorn, 2003; Hirschhorn, 1990). Genom att så att säga observera hur man fångas in i de dynamiska skeendena, så skapas ett frirum, en annan form av handlingsfrihet. Man kan inte göra sig av med dynamiken, men man kan navigera i den, och i större grad försöka kanalisera energi mot det som är i uppgiftens tjänst.

 

Referenser

Bion, W. R. (1961). Experiences in groups. London: Tavistock Publications.
Bion, W. R. (1984). Learning from experience. London: Maresfield.
Diamond, M., & Allcorn, S. (2003). The cornerstone of psychoanalytic organizational analysis: Psychological reality, transference and counter-transference in the workplace. Human Relations, 56(4), 491–514.
Heinskou, T., & Visholm, S. (Eds. ). (2005). Psykodynamisk organisationsteori (translated from Danish by Håkan Järvå). Malmö: Liber.
Hirschhorn, L. (1990). The workplace within. MIT Press.
Hirschhorn, L. (1999). The primary risk. Human Relations, 52(1), 5–23.

 

 

 


 ml 2012 red2

Texten är skriven av Magnus Larsson,

docent, lektor vid Copenhagen Business School,

Danmark. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.